.

Ni vet när man sitter ensam i sitt rum på kvällarna och bara tänker på allting som vart men aldrig kommer tillbaka igen, ni vet vad jag menar va..? Hur det känns att sitta och bara lyssna på låtar som påminer om någonting, och att bara kolla på en massa gamla bilder som ger så mycket minnen. Det är precis det jag gör nu, och då kände jag samtidigt att jag ville skriva av mig lite. Så då är ju bloggen det absolut bästa stället! Jo.. som ni kanske inte visste, jag saknar så mycket.. så många. Eller kanske tre stycken som en gång betydde så mycket för mig..? Och det är verkligen jävligt jobbigt att känna den här stora saknaden ibland, men jag har lärt mig att leva med den, eller iaf försökt. På dagarna är det helt OK för jag har massa annat för mig, men på kvällarna när alla tankar kommer tillbax så känns allt bara så jobbigt och hårt. Jag skulle kunna göra allt, eller nästan allt för allt tillbaka, allt som det en tid var, även om jag vet att det är omöjligt. Åh jag vill inte ha den här känslan kvar efter två år.. jag orkar inte gå runt och sakna någon eller något hela tiden. Men kan tyvär inte hjälpa det, jag får helt enkelt acceptera det som det är nu och försöka tänka positivt. Hur mycket jag än kämpar och vill kommer det aldrig bli som förr, det är bara att inse. Jag har sagt det till mig själv flera gånger, försökt intala mig själv att det är omöjligt, men jag vill inte tro att det är omöjligt, istället vill jag att det ska va möjligt. Men det är försent egentligen, nu är det som det är och vad ska jag göra..? Jag saknar er, alla tre. Det gör ont.